Ni vet den där känslan. Den där känslan som föds när man känner att något är på gång. Och plötsligt har den där känslan tagit över hela dig, den styr dig och förändrar din vardag. Den där killen du slängde någon blick på sådär i förbifarten, kan du nu inte sluta tänka på. När du ser honom hoppar det till i magen och du hoppas att han ska se just dig. Prata med dig. Ställa sig lite närmre. Du stannar tills han ska gå, och just då så råkar du själv vara på väg hem. I hopp om att få ta sällskap en bit. Komma på tu man hand med honom. För det är det bästa du vet, att vara ensam med killen du tycker om. Få en kram när ni skiljs åt. Sen när du går där själv och har sagt hejdå, ältar du allt i huvudet och försöker tolka hans signaler. Kommer fram till att han nog är lite intresserad, du blir liksom blind för ett tag. Du har bara ögon och tankar för han. Du vill alltid ha någon form av kontakt med honom, och har lust att skrika och hoppa av lycka när du får ett extra hjärta eller en gullig kommentar. Du läser hans sms om och om igen och har inte hjärta att radera dem. Du minns varje ord han sa, varje minne ni hade ihop. Hur han kittlade dig, retades med dig och drog handen genom sitt hår.
Du börjar prata om och framför allt med honom mer och mer. Du vinner hans förtroende och du tror att ni har något speciellt. Men en dag så händer det, det som egentligen var menat att hända. Du ser en annan tjejs namn bredvid hans på msn, den nya tjejen börjar hänga med ert gäng. De pussas, kramas och myser och du vill egentligen inte att den här tjejen någonsin skulle ha funnits. Samtidigt gör du allt för att vinna hennes förtroende också, utan att egentligen veta varför. När de har en månad tillsammans är du snabb med att gratulera och tillägga att de är så himla söta tillsammans. När du egentligen sitter där och undrar vad du gjorde för fel. Varför du inte dög. Och instinkten träffar dig rakt i magen, du var inte tillräckligt fin för killen. Ändå väntar du där i bakgrunden. När tjejen för en gångs skull inte är med så passar du på. Du gottar dig i allt han säger till dig, du tolkar hans blickar och ord som att du är favorittjejen. Den där kramen på hemvägen är det du lever för. Och för tillfället tråkar du inte ut honom. För stunden är du den han väljer att lägga sin uppmärksamhet på. Men sen är det slut och han visar stolt upp sin tjej för resten av världen. Killen är hennes och du har ingen chans.
För sanningen är att du har varit blind. Det han skriver till dig är inte ett dugg speciellt. Hans blickar betyder inte mer än om han skulle titta på något annan. Hans kramar säger inget mer än att han tycker om dig som en vän. Men det inser du inte förrän långt senare, du inser hur besatt du har varit och att de båda måste ha sett det. Långt före dig. Och ironin är att du inte har insett detta. Men när du väl har gjort det, då vet du att det är över. Du saknar honom, visst det gör du. När du hör låtarna som påminner dig om honom kan du tänka tillbaka och fantisera lite. Men han är inte allt för dig längre. Det kanske finns en annan som har tagit över dina känslor. Och om inte, så klarar du dig själv nu. För du inser att du har varit en idiot som blev så besatt av en kille. Ändå så kommer det att hända igen. Och igen och igen. För det är så det fungerar. Vi är bara människor.
nej, texten har inget med mig att göra. tyckte bara det var fint skrivet
-
2010-05-25 @ 20:00:28Kommentarer
Trackback
